Social och konservativ

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Fixeringen vid de onda invandrarna är total; svaret på varje fråga stavas minskad invandring, vägen till lyckan går för dem via stängda gränser. Malmö är fullt, sa en av deras representanter i kf i tordags. Fullt, alltså, som om Malmö är så stor som en stad kan bli. Det är närmast obegripligt; för nästan alla andra är vägen till välstånd kantad av handel och internationellt samarbete. Grundläggande genetik vet också att berätta att det är bättre att skaffa barn med en främling än med sin kusin. Stammen (om uttrycket tillåts) blir starkare då och de genetiska felen färre. En social och konservativ politik vore nog att inte trixa för mycket, utan att handla, samarbeta och blanda upp kulturer och etniciteter. SD-experiment vore tragiskt och fel ur alla synvinklar.

Ändå kallar sig bonnrasisterna sen förra helgen just "socialkonservativa". Bilden man försöker mana fram är väl den av den snälle äldre kristna tanten som skänker pengar varje månad, men som inte vill ha konstig utländsk mat och nymodigheter. Fast oftast är dom nog sim den där tjejen jag lärde känna för rätt länge sen nu, rädda, besvikna och i behov att skylla på andra för att mäkta med vardagen. Jag minns det med fasa, aldrig i mitt liv har jag hamnat så fel som den gången. Snöigt var det också och jag flydde redan efter ett par dagar hem till mångkulturen igen. Men vad ska dom göra? Rasist kan man ju inte medge att man är och inte heller att man är ledsen och bitter över hur livet har blivit. Men man måste ju inte gilla kebab för att finna sig att människor migrerar hit och dit. Man måste ju inte själv ingå samkönade relationer för att låta andra göra det. Man måste överhuvudtaget inte bry sig om någon annans livsval så länge det inte inkräktar på ens egna. Det kan väl vara socialt och konservativt det med. Och man måste inte vara så lyckad. Det räcker att vara snäll.