Äntligen stod Dylan på scenen. Sjuttio år gammal, med en lång karriär bakom sig och som alltid med kompetenta musiker och ett väl sammansatt set av nyare och äldre låtar. Idag var det en afton med tunga gitarrer och en smula nedmixad sång, ty det ständiga turnerandet sätter spår. Som vanligt får vi nya versioner av gamla låtar, för inte var väl Girl from North Country en power ballad på skivan?
Vi hade tagit oss ut till en blåsig plats. Och där förr korn och vete växte, växer nu illustra köpcentra och bostadsområden för hitlurade danskar och sossenomenklatura. Det är ogästvänligt som Alexanderplatz pre-89 och mitt i allt ligger Percy Nilssons arena och tickar pengar på mark som byggmästaren närmast fick till skänks av sina vänner i kommunledningen. Där satt vi nu, långt bak och högt upp och det var inte som i Parken, inte som på Hovet och inte som på Christinehof. Det var något helt nytt som vanligt. Några kan ju det där med att förnya sina löften.
Jag vill inte byta liv med med Bob eller med någon annan heller för de delen. Men mitt i larmet på arenan minns jag hur jag läste om hur Dylan höll på att förlora sin älskade och tog henne till studion och sjöng den där sången om henne och tittade henne u ögonen och vann henne åter. Så ville jag också göra och det här var på den tiden jag trodde att man kunde vinna dem genom att läsa svåra dikter i sängen och sånt där. Men svaret på frågan om hur man vinner någons hjärta blåser i vinden väl så mycket som allt annat, ty ingen sång hjälpte, det var för sent på alla sätt. Det skulle dröja ytterligare en tid innan min flicka med guld dök upp. Och självklart hette hon Sara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar