10 november 2011

Knipsad

Så var det då dags. Knips, knips och sen är den barnalstrande tiden definitivt över. Tåget till Ystad var halvtomt; jag vet att jag reste åt fel håll. Ingen pratade, alla bläddrade i metro och från byarna vi passerade hördes banjomusik på låg volym. På Ystads lasarett var jag blek som en albyl och erbjöds såväl lugnande som en ny tid, men det fick vara nu eller aldrig och alla droger håller jag på avstånd. Bedövningen tog och radion var på. P4 malde dansband och lättsamheter och det enda jag såg var ett skynke. Jag tänkte på Ystad, staden jag befann mig i, hur den på olika sätt tagit plats i mitt liv, sommaren i Sandskogen, den första milrundan någonsin och annat som jag kanske hellre glömmer. Hur mellanbror guidades runt i Sankta Maria-kyrkan av en präststudent när han var fem år, samma kyrka där min farmor döptes och konfirmerades på 20- 30-talet. Jag tänkte på turer till Polen och Bornholm och nådde fram till nuet som är bättre än det som varit. Och hur skönt det är att få gå vidare i livet utan en tanke på fler småbarn. Sen tänkte jag på sjukvården, på hur jag höll mig fast i ett element på barnsjukhuset i Göteborg för att slippa läggas in, minns dammet och målarfärgen och hur man drog och slet i mig. Minns en sjukhusskräck som håller i sig och hur otacksam jag känner mig. Sen återbördas jag till nuet, till livet och kärleken och en sjuksköterska ger mig kaffe och en smörgås. När jag en timme senare stapplar ut i den höst som känns som vår hör jag fåglar kvittra och funderar i all stillsamhet på var jag ska äts lunch.

Inga kommentarer: