Redan efter fyra km visste jag att det inte var min dag. Ute vid det spaciga blåshålet Hyllie pallade jag fan inte mer. Så det blev inte en kamp mot klockan, utan en kamp mot benen som ville sluta springa, som ville sätta sig och mot ögonen som ville slutas, inte för gott, utan för en 14 timmar eller så. Men i mål kom jag och istället för pers blev det min tredje sämsta 21 tid, överjävligt kassa 1.57. Och idag har mest degat. Turen till svampskogen kändes som Iron man och några svampar blev det hur som helst inte.men att få sitta med Sara i en skogsbacke och dricka kaffe är mycket nog. Björnbären är inte mogna ännu och idag stängs Persborgs station för gott eller tills den onödiga Malmöringen invigs. Persborgs station, där jag och Sara höll på att missa tåget för några helger sedan, därför att jag envisades med att hävda att svenska tåg alltid kommer på vänster spår i färdriktningen och jag vet väl sånt när jag nu är gammal tågnörd, Nu fixade det sig, men med en hårsmån, som så mycket så ofta i mitt liv.
Kanske kunde jag skylla min klantighet på min uppväxt och kanske borde jag skylla mitt kassa löpresultat på en infektion i kroppen.
Om man vill kan allt vara någon annans fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar