89 dagar

Jag tittade på mitt kommande lopp på youtube. Ofta kam man ju det nuförtiden. Nån kör hela sträckan med bil och påslagen kamera. Det regnade visst den dagen. Och det var backe upp och backe ner och Jaffa gate till höger och där flög visst Oljeberget förbi och till sist gick man i mål i närheten av Knesset. Här regnar det också och jag sitter i köket stinn av marängsviss ned min mellanson mittemot mig. Han spelar the Who för mig. Vi diskuterar om låten vi hör kommer från Tommy eller Quadrophenia. Ingen av oss vet. Jag vet att man måste genom vintern om man vill se våren igen, men just nu känns det långt både till marathonformen, Jerusalem och våren. Det finns ett just nu som hackar som em hackspett genom min bark av framtidstro och inte låter sig stoppas så lätt. Tråkiga rutiner och dagspolitik som döljer drömmar och planer.