09 september 2011

2007

Mötet tar slut, buffen är uppäten och vi går mot hotellet. Det intriört så vräkiga, men ack så fula Hilton. Så varslas det om barhäng och typ informella förhandlingar i sällskap av kung alkohol. Det är då jag ursäktar mig och går upp till mitt. Det räcker att jag ännu en gång, som alltid, var nödd att förklara varför jag inte dricker vin till msten. Jag varken kan eller vill, får jag säga. Jag kunde berätta historien om händelsen i maj 2007 eller om den gången jag kom hem från Berlin med sex liter vin som var slut redan fredagen efter och hur jag ljög för min dåvarande och sa att jag gett två flaskor till Anders Åkesson. Alkohol lättar ditt sinne, men tar betalt genom att göra dig tilll slav under skam och förnekelse. Men jag vill inte längre vara miissonären. Jag vill vara en i gänget och slippa nyfikna blickar och frågor. Så jag byter om till asics, shorts och Stockholm marathontröjan och drar iväg. Det är alldeles vindstilla och där stadsgårdskajen ligger Patricia, där jag inte kom in för att jag var för full och längre bort ligger fyllefärjorna som säljer sprit och otrohet till havs. Jag rundar fåfängan och springer hela vägen runt Södermalm, piskar mig, sliter skiten i stycken. Det vore lätt att falla tillbala, men det kommer inte att hända. Tillbaka på Hilton sätter jag nyckelkortet i dörren. Rummets nummer är 2007, som ett omen, som en påminnelse.

1 kommentar:

Robert Damberg sa...

Bra skrivet!