Det är inskolningstider och mammorna kommer med sina telningar och vi försöker lirka dem ur överbeskyddets grepp. För det är verkligen ett mönster att pojkar som gått hemma med mamma i flera år lyfts, bärs och får hjälp med det mesta. Och det gör dem otrygga; den som inte möter motstånd i livet lär sig aldrig att tro på sina förmågor. Det vill ju då till att pedagogerna i förskolan verkligen låter ungarna pröva sina vingar och inte fortsätter mammandet. Trots att stadsdel Rosengård berömmer sig med att ha en stor satsning på genuspedagogik i förskola och skola, så saknas nästan genomgående en medvetenhet om genus och könsroller. Det mammas och jag är så jävla trött på det. Några pappor ser vi inte vid inskolningen, trots att alla lever heteronormativt och tvåsamt, det tycks lika okänt som rätten att vara föräldraledig. "Så går det när man inte delar lika på föräldraledigheten", säger jag när en unge skriker efter mamma, men kollegorna fattar inte heller vad jag syftar på. Inte en enda av mina kollegor har delat lika. Så mamma lämnar över till en reservmamma i förskolan som fortsätter gulla med pojken och servera honom livet på en silverbricka, som ett skalat och urkärnat äpple. Och flickorna kommer i fina klänningar som dom inte får smutsa ner.
Förresten kom det en pappa i förra veckan. Han satt med vid mellanmålet och hann fråga en liten flicka vilket land hon kom från (svar: Sverige). Men efter en kvart gick han. Doften av billigt rakvatten låg kvar en god stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar