Idag ska Sara klippa mig. Kort, kort, tillbaka till snaggen igen, så som jag känner mig, sån som jag är. Det fanns en tid då mitt långa, stora hår var själva identiteten; håret fick en krönika i skånska dagbladet av Bo Börrefors, en tjej jag träffat som hastigast beskrev mig i ett mail jag aldrig skulle få se som en övervintrad hippie som man bara skulle träffa nykter. Sen klippte jag av skiten. Sen slutade jag dricka. Om man ska framföra ett radikalt budskap så ska man klä sig propert, det är Gudrun Schymans och Lars Ångströms doktrin som jag tagit till mig. Sen är det det där med fack och lådor man låses in i. Bort, bort. Annars tror jag väl inte att man kan bryta upp och bort från allt. Det finns ingen jävla nystart när man väl blivit vuxen, oavsett geografi, folk omkring mig och sysselsättning så förblir jag den jag är, det är det liv som måste levas och man kan aldrig vinna en krig mot sig själv.
Och så skulle jag då skriva något om den uppflammade striden om Malmös skolor. Så här: när den som ska hålla utvecklingssamtal inte ens vet att barnet blivit mobbat, inte ens vet att hans föräldrar redan röstat med fötterna och sätter honom i en klass med linusar och Amanda Svenssons , så har man missförstått sitt uppdrag. När såna som jag inte pallar vara solidarisk med kommunala skolor i utsatta områden, trots att det är mitt uppdrag, så har det barkat åt helvete. Då behöver vi inte mer av samma sak, inte mer pengar, inte mer omorganisering. Då behöver vi sopa banan ren. Nytt folk, nya ideer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar