Genuspedagogik och varför jag inte är man i förskolan

"Är det du eller Sara som ska laga mat idag?" frågar den femåriga tjejen, nyfiket. Det är en seger. Under veckor och dagar har jag frågat barnen om vilken mat deras pappor lagat och samfällt har dom slagit bakut, för pappor lagar såklart ingen mat. Själv kunde jag egentligen inte bry mig mindre om hur man fördelar hushållsysslorna i hemmen på von Rosens väg. Det jag vill visa är att allt är möjligt och att könsroller inte måste reproduceras i all evighet. Jag är inte ens särskilt duktig, jag följer bara läroplanen. Det är genuspedagogik i praktiken, som när jag uppmuntrar samma tjej när hon vill bli brandman och förklarar att man inte måste gifta sig, men om man gör det kan man lika gärna göra det med någon av samma kön (det sista får jag tom mothugg av kollegor för). Genuspedagogik är en individualistisk pedagogik. Den ser till varje människa och respekterar hennes egen rätt att forma sitt liv. Allt annat är förlegad kollektivism. På torsdag ska vi ännu en vända i fullmäktige med programmat för jämställdhet i Malmö. Det är ingen lysande produkt, kanske en smula akademisk och inriktad kommunala färvaltningar, men det är alltid något och bättre än inget. M kommer att protestera och att rasisterna i SD också är sexister kommer vi att få se prov på. Ksnske lyckas jag ännu en gång få Nina Kain att blotta sitt inre, man kan ju alltid hoppas. Så slåsss jag för samma saker på olika arenor, utan att fuska eller planka. Kanske byter jag vardagsklädsel mot kostymen, kanske har jag till och med slips för första gången på många år.
Jag jar flera roller i mitt liv, men jag vägrar däremot att spela rollen som man i förskolan. Det är på flera vis en välkommen debatt, men någon manlig förebild vägrar jag vara. Inga klicheer, människor är olika och ska aldrig bedömas efter könstillhörighet.