48 crash

Jag sprang i motvind på grusade trottoarer i kvarter som inte är mina. Därhemma väntade mat, en varm dusch och även lite glass som jag visste fanns längst ner i frysen. På söndag fyller jag 48 och blodsockret sjönk längs den evighetslånga Geijersgatan och det högg till av svarta tankar. Vi som inte är så säkra på livet efter detta fruktar dödsögonblicket. Och på söndag går jag alltså över linjen till fyra och åtta, vilket var min fars sista siffror. För vi åkte ju aldrig till Irland, som vi skulle och han blev ju aldrig den där äldre mysgubben som kom att göra roliga saker med sina sonsöner. Han träffade dom inte ens. Och det är nu man ska säga att man fångar dagen och gör allt det där man planerar, men riktigt så präktig är jag inte. Förhoppningsvis blir mitt eget liv långsamt och segt som mina löpsteg, men ingen vet och det finns ingen plan. Bara en värld att förändra, böcker att läsa och skriva och människor att älska.