21 augusti 2011

Landskrona revisited

När jag går där längs kusten och solen skiner och man ser Ven alldeles nära och Danmark en bit ifrån, så ångrar man nästan dom hårda orden man fällt om stan som en loserstad som skyller på invandrare, när dom inte själva kan ta sig i hampan och gå vidare efter att varvet stängde för trettio år sedan. Landskrona är en vacker stad med parker, konsthall och slott. Och så Lasse Flinckmans coola fik. "Vi flyttar hit", säger jag till Sara, men det har väl flyttats vad det ska på ett tag nu och jag vet att jag bara inte kan leva i småstäder. Inte ens såna med utsikt över sundet. Inte ens i ett jättestort vitt hus på vägen till Borstahusen, eller, jo, kanske det. Och på konsthallen samlas den vita kulturella medelklassen och kollar in snygga bilder på romer och sorlet hörs ända ut i parken och man inser att den stora rasistfästet har nyanser av andra färger än brunt. Det kan synas patetiskt med politiskt korrekta damer i övre medelåldern som njuter av bilder på Europas allra fattigaste, mellan kaffet och kakan, men man måste inte gå i säck och aska för att engagera sig i något på riktigt. Snarare finns utrymmet att göra något först när man har hopp om det egna livet och räkningarna är betalda för ännu en månad.

2 kommentarer:

Cecilia Bergman sa...

Landskrona är vackert. Och Karlskrona är också helt otroligt vackert. Det känns så konstigt då att just dessa platser lyckas husera så mycket rädsla och hat. Jag tror ju att man blir glad, lycklig och öppensinnad av vackra platser. Just dessa städer verkar bevisa motsatsen.

Anders sa...

Jag noterar samma sak. Även ute på Österlen, med det sagolika backlandskapet frodas inskränkthet. Och Provence är hemmabas för nationella fronten.