Det snygga mellanskiktet

När jag var på presidiedagar i Stockholm slog det mig inte bara att vi lokalpolitiker tycks vara äldre än genomsmittet, (jag och Milan var helt klart bland de allra yngsta), utan också hur illa klädda de flesta var. Kalaskulor och trista friyrer och absolut noll glamour, trots att arvodena minsann inte skäms för sig. Däremot är de flesta ganska smarta och pålästa och brinner absolut för de frågor de jobbar med. Annat är det här. Annie väljs till ordförande i ett parti vars ideer hon egentligen inte sympatiserar med. Värnamotjejen som gärna vill till Stureplan och Bryssel och absolut kommer att få komma dit, har en smula oklara ambitioner avseende sitt parti. Det våra unga stjärnor inom politiken har gemensamt är att de seglat in med hjälp av outfits och kontakter och det kan i några fall verka som om det lika gärna kunde blivit programledarjobb i TV eller så. Det här förytligandet av toppolitiken gäller förstås bara de mindre partierna. Som statsministerkandidater duger inte de snygga åttiotreorna och det är kanske bra det. Och lokalpolitiker är de inte, för det är för jävla jobbigt. Så de blir till ett snyggt mellanskikt, styrda av spindoktorer och stylister, medan den riktiga makten stannar där den alltid varit.