09 oktober 2011

Jom Kippur

Jag var nio år den gången och hösten var på väg. Farsan stod och tvättade bilen och jag lyssnade på radion i köket. Så slog klockan jämt och det blev nyheter. Syriens och Egyptens arméer har idag anfallit Israel, sa den myndiga rösten i maskinen. Jag rusade ut till farsan och han slog på bilradion. Vi stod lutade över den gröna 144:an och lyssnade andlöst. Det var Jom Kippur, försoningens högtid, en stilla dag i Israel och ett lämpligt tillfälle för presidenterna Assad och Sadat att hämnas oförrätterna och äntligen driva ut judarna i havet. Och det var nära, nära att de lyckades. Men när väl Golda Meir fått fart på reserverna så vände krigslyckan och Israel vann för fjärde gången ett krig mot sina grannar. Men det kostade så många tusen döda, så allt var ändå bara sorg. Fyra år senare talade Sadat i Knesset och bad om fred och försoning. Liv och död, hat och försoning lever så nära varandra. Det både skrämmer och fascinerar. Jag har så innerligt svårt att acceptera att livet en vacker dag tar slut, trots att jag inser att jag inte heller kan leva för evigt. Jag har ofta svårt att backa och försonas och brusar alldeles för lätt upp. Men om Sadat kunde lämna all prestige den där gången så kan väl för fan jag. Och även försonas med min dödlighet. Det bara måste göras. Min privata Jom Kippur som hänger ihop med allt annat.

Inga kommentarer: