På facebook såg jag att jag tydligen är med i en grupp som vill bevara och rusta upp Slussen i Stockholm. Antagligen skickade någon fb-vän en inbjudan som jag nappade på. Lite slentrianmässigt, kanske. Först senare har jag förstått att det nog är det bästa att riva och bygga nytt och att frågan tydligen är en stor vattendelare i vårt partis avdelning i Stockholm. Inte så konstigt. I miljörörelsens barndom handlade det om att bevara grönytor och järnvägar och hindra vägbyggen och fula hus. Nu ställer vi om samhället, så mycket vi nu får chansen, bygger vindkraftverk och spårvägar och dricker fairtradekaffe, sånt som förr bara fanns i alternativbutiker på bakgator. Vi är mitt i strömmen, kan man skoja till det. Förr var vi rädda för framtiden, men nu vet vi att forma den. Men frågan om Slussen varken kan eller vet jag så mycket om, även om jag promenerat där, väntat på dottern och på bättre tider och till och med sprungit förbi där två gånger under maran..
Vi i Malmö har våra egna strider att ta, egna broar som rasar ihop och egna gångtunnlar som luktar gubbe och mögel. Men det är nåt gulligt, typiskt stockholmskt, detta att deras frågor diskuteras som om hela Sverige brydde sig. Och träd har vi också själva. En och annan ek till och med.
På vägen mellan stadshuset och Rosengård blåser det som fan, men sånt härdar man ut en fredag. Malmö har ett rått kustklimat och löpsedlarna talar om gängmord och det doftar baklava och framtidstro på min väg. En vacker kvinna i slöja korsar gångbanan, långt från latteland, långt från Slussen och nedsågade ruttna träd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar