Slrivkrampen slår till som en decemberstorm och får mig att gräva ner mig i böcker och fly ut på nätet istället. Alla faktauppgifter jag vill veta kan sitta på min näthinna inom tio sekunder. Allt viktigt på riktigt får man däremot räkna ut själv eller fråga sina nära om. Alla åsikter får man tänka ut ensam och det är svårt. Jag har ingen aning om Malmö är Sveriges mest amerikanska stad, som Per Svensson skriver i sin bok. Det låter fräckt när man springer i blåsten ute på Bulltofta och Springsteen sjunger om hur han körde runt med en avsågad 4/10 i knät. Det är också ett slag mot höger och vänster självbild, som talar om vilken katastrof/succe stan är. Malmö är inte stan som omges av nyanser, det är alltid ett statement av något slag. En smula tröttande för oss som lever här, kanske. Om Malmö har jag bloggat mycket i år, om Malmö och om Israel och om skolan och politiken. Ibland far min självbild iväg mot det grandiosa och jag tror att jag är utsedd att säga sanningen som ingen vill höra. Cervantes visste allt om det där och skapade riddaren av den sorgliga skepnaden som ett svar på alla riktiga hjältesagor.
Likafullt lovar jag er att jag också nästa år kommer att hacka på korkade medlöpare till hamas och på en skola som inte klarar abc rent bokstavligt. Jag kommer också att skriva om emissioner och om livet på Möllan och i Rosengård och om allas rätt till sitt liv och sin väg. Mer av samma och liknande alltså. Väderkvarnarna dyker ständigt upp, likt kor på ett fånigt cowboyspel i iphonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar