09 november 2010

Guldet blev till sand.

Så du ska be om ursäkt, säger du. Du hade inte druckit för mycket, säger du. Jag säger att den här stan har satsat hundra miljoner på att bygga en arena till dig och dina kamrater i de fula ljusblå tröjorna. Och mina ungar har stått där med halsdukar och sjungit och hejat. Av mig får du inte så mycket som ett leende, utan bara en order att ge fan i att dricka, så länge du helt eller delvis försörjs av mig och mina ungar. Kanske är du för ung eller okunnig för att fatta att alkoholen dödar fler än alla galna sportskyttar och lasermän tillsammans. Antagligen tycker du att den lagliga drogen är ett sätt att koppla av och släppa på tyglarna. Men denna gången var det människa i vägen för dig, nån som inte krusade och böjde knä inför din fantastiska insats på avbytarbänken. Du får ingen förlåtelse förrän du i handling visar att du ändrat dig. En överbetald fotbollsdiva ska fan inte ens i nyktert tillstånd börja dividera med en taxichaffis om priset. Du får väl för fan promenera hem om det är för dyrt att betala vad det kostar att bli körd.
Jag förstår att Rolle snackat med dig. Som vanligt ska idrottsrörelsens fyllor och därtill relaterade svinaktigheter smusslas bort och gömmas för att glömmas. Men jag kommer att minnas dig, Alexander. Och om du tror att jag är en sån som inte skulle våga säga detta rakt in i dina ögon, så tror du jävligt fel. Vilken dag som helst, vilken plats som helst. För det som på statistisk språk kallas alkoholrelaterat våld finns inga ursäkter.

Inga kommentarer: