21 november 2010

Är vi välkomna på Möllan?

Sara och jag gick en runda på stan i lördags och så kom vi fram till folkets park, där en grupp aktivister byggt lite kojor på den gamla bageritomten, i protest mot gentrifieringen av Möllan, som det heter. Sara tyckte det var väldigt fånigt, medan jag tyckte det var en kul grej, sådär. Bostadspolitik är viktigt och politik får gärna vara lite humoristiskt. Samtidigt fascineras jag av enkelspårigheten i budskapet och de logiska luckorna är inte så få. Det krävs billiga hyresrätter istället för dyra bostadsrätter. Men av vem kräver man? Ska jag via skattsedeln betala för att andra vill bo billigt centralt, eller hur är det tänkt? Ingen vet, ingen berättar. Varför inte låna pengar och bygga billiga hyresrätter själva, om det nu går. Arbetarrörelsen bad aldrig om lov. Dom byggde själva. På riktigt, inga kojor.

Några kvarter från Stad solidar, som kojlägret kallas, ligger den lägenhet som Sara och jag gärna vill flytta in i. Den är stor och rymlig och modern och fin på alla vis, fast i ett gammalt hus. Trafiken på gatan nedanför kunde vara mindre och kommer att minska om vi gröna kan fortsätta att förändra. Och, jo, det blir dyrt för oss, men det får det vara värt. Vi har valt många barn, vi har valt varandra och vi väljer att bo centralt. Frågan är nu om det är okej eller en del av en förfärlig gentrifiering att vi flyttar till Bergsgatan (om vi nu lyckas göra det)?

I en blandad stad finns både såna som jag och Sara, vanliga knegande männskor med halvdana inkomster, och fattiga streetartkonstnärer som nöjer sig med att bo i tredje hand i ett hus som ägs av ryska maffian. Men när streetartkonstnären till sist blivit vikarierande bildlärare i Hjärup, så är vi kvar i Malmö. Det är ingen ungdomsgrej för oss att bo här, inget uppror mot mamma och pappa, det är vårt liv med våra barn.

Vi gillar blandning och vill vara en del av den. Vi skyr vita ghetton lika väl som arabiska. Blandat är godast. Det skulle vara trevligt om vi fick bo på Möllan.
Om det så kallas gentrifiering, om det så innebär att andelen människor med dreads blir färre i området. Jag passar barn och Sara är handläggare på ett statligt verk.

Så, är vi välkomna?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Läser man flygbadet som Stad solidar ar gjort ser man att kritiken inte alls handlar om vilk som eventuellt ska bo i de nya kvarteren, det handlar snarare som att bostadsföretaget bygger bostäder som inte bidrar till något det säljs ändå med argumenten att det är nära folk, cafér och klubbar i området. trots detta kommer det inte att finnas några butikslokaler eller en samlingslokal i den nya kvarteret. Tvärtom på grund av bilarna ska få plats kommer gårdarna att ligga högre upp än markplan av avskärmas från gatulivet. Jag tycker att det är bra synpunkter på arkitekturen som gruppen Stad solidar tar upp. /Greger

Anders sa...

Jag håller med om synpunkterna på arkitekturen. Byggbranschen är konservativ och feg. Men argumentationen från Stad solidar verkar mycket handla om att PEAB inte bygger för aktivisterna och deras kompisar, så frågan är alltså om man verkligen vill att vanliga arbetande människor flyttar till Möllan. Hela aktionen känns en smula exkluderande tom för mig som vänster och grön. Man kanske ska veta att tomten legat öde rätt länge nu och att HSB först fick byggrätten, men backade ur. Jag tror att det behövs fler bostadsrätter på Möllan och de som flyttar in där kommer såklart att bidra till de lokala kultur- och näringslivet med pengar.