Finns det nåt mer patetiskt än avdankande rockstjärnor som turnerar runt och kör sina gamla hits? En gång stod jag i en konsertlokal, som var ett fd HM-lager och hörde en halvgammal Ulf Dageby tillsammans med gamla medlemmar ur Nationalteatern och inlånade 25-åriga musiker dra "Livet är en fest" och "Spisa" för packade sillar ur min egen generation. Och ikväll på KB ska WASP köra sina gamla hits och sjuttiotalistmorsorna ska bussen in från radhusen i Klågerup och Staffanstorp för att återuppleva sin ungdom. Hur vore det med lite här och nu, för att prata KBT-språk?
Nostalgi är ett gift, en inbillning att allt var bättre förr, att det var bättre att vara ung och osäker än vuxen och mogen. Eller ung och tvärsäker för den delen; det är ju den andra sidan av myntet. Man blir mogen först när man vågar tvivla. För mig är det mycket som kan förändras inom kort. Boende, jobb, politiska uppdrag: everything changes. Att gå på nostalgikonsert skulle vara som drömma om sina första tal i kommunfullmäktige, om lägenheten i det sunkiga hyreshuset i Tynnered och taffligt sex på fyllan. Jag vill snarare se Bruce Springsteen och Leonard Cohen, artister som hela tiden gör nytt och utvecklas trots 60+ år. Om man lever på gamla hits så stannar världen. Dessutom är det förbannat tråkigt.
1 kommentar:
Med tanke på att Blackie Lawless numera blivit ultrareligiös och inte ens sjunger sina bästa gamla låtar - samt byter ut ord i de nyare - så måste det väl ändå sägas att om inte annat så var ju faktiskt just W.A.S.P. bättre förr :D
Skicka en kommentar