Det är min näst sista dag som trafikpolitiker (för den här gången) och staden som berömmer sig med att vara cykelstaden nummer ett i Sverige är närmast ofarbar för oss som lever som vi lär och i enlighet med statuterna för det rödgröna samarbetet i stan. Det är också svårt att vara en god källsorterande medborgare i denna tid, eftersom VA-syds lastbilar inte kommer fram till soptunnorna. Att det finns en årstid som heter vinter och att det då och då betyder att både snö och termometerns kvicksilver faller, borde inte vara någon stor nyhet.
Även Malmö ligger i ett av de åtta arktiska länderna på jorden.
Så när jag då köper en sprillans ny och snygg svart crescent till min snart urbangröna fru, så får jag leda cykeln från HOJEN på Södra skolgatan till sweet home Värnhem. Inte ens det är lätt, det är snorhalt och snövallar tornar upp sig lite här och där. Gatukontoret skyller på brist på maskiner, men jag påstår att dom inte utför det uppdrag vi politiker gett dom och vore jag kvar i tekniska, så skulle jag på nytt väcka frågan, som det heter.
Vintern har gjort kaoz med Malmö och det är pinsamt och skämmigt att vara politiker och ansvarig för snöröjnngen. Om två dagar när jag istället blir ansvarig för luftkvalitet och miljöstrategiska frågor kan jag andas ut och skylla på andra.
Så där som man gör.
2 kommentarer:
Menar du att det är något annat än ett resursproblem?
Det är en prioriteringsfråga och en organisatorisk fråga. Klart vi har råd att skotta snö när det behövs, om man slår ut kostnaden på tio år så kostar det inte så mycket.
Skicka en kommentar