08 september 2010
Bort med friheten att kränka i religionens namn
Inte bara jag har noterat det. Påstår man att ens stockkonservativa idéer eller rena dumheter är en del av en religiös övertygelse, så är man oantastlig. Så kan man gå i land med att vägra ta någon av "det motsatta könet" i hand och så kan man utan att bli emotsagd hävda att samkönat sex är syndigt och renderar en en plats i helvets eviga pina. Jag tycker att vi som står för en verklig mångkulturalism ska börja ta fajten i stort och i smått. Som på jobbet i förrgår: en mamma hade sagt till sin dotter att det var haram med örhängen på killar. Fina kollegan Annika var med rätta förbannad, eftersom det var hennes sons örhänge som orsakat diskussionen. "Jag är min sons mamma, jag bestämmer vad han får ha på sig", sa hon. Men vi är alltså där att en vuxen människa med hänvisning till religion kan snacka hur mycket skit som helst ostraffat. Annika sa emot, men normen är att vi ska acceptera och förstå. Interkulturellt förhållningssätt, liksom. Mina chefer har anställt åtminstone två personer som vägrar att ta mig i hand. För mig är det ungefär samma sak som att anställa sverigedemokrater. Det spelar ingen roll hur snälla och rara dom kan vara i övrigt, det är olagligt att diskriminera mig på grund av kön och det borde vara självklart att en sån syn på kön och genus diskvalificerar personen från arbete i förskolan. I personalrummet häromdan sa jag att jag tycker det självklart ska vara fullt tillåtet att gå i heltäckande slöja. Eller helt naken, om man vill det. Men individens val, måste vara individens val. Och ingen ska få kränka vare sig i namn av religion eller ateism. Det bästa vore nog om religionsfriheten inordnades i föreningsfriheten utan någon särställning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
1) Så SD kan, på grund av politiska åsikter, inte jobba inom vård/skola/omsorg? Eller bara i skolan?
2) Jag håller inte med om att jag skulle bli kränkt av att någon inte vill hälsa genom att ta mig i hand. Det ligger helt klart inom gränserna för vad jag accepterar hos en annan person. Jag skulle inte känna mig kränkt av en person med beröringsfobi heller (fast då blir det nog svårt att jobba i förskolan). Jag kan argumentera emot konservativ islams köns(makt)ordning, men att individer väljer att leva på ett visst sätt har jag inget alls emot, så länge jag inte på något sätt blir hindrad att göra något som är viktigt för mig. Och att ta i hand är inte särskilt viktigt för mig. Jag blir inte kränkt bara av att någon tror något om kvinnor och på grund av det vägrar att ta mig i hand. Likaså om någon muslimsk arbetskamrat (eller för den delen nån etniskt svensk gubbe) har synpunkter på hur jag klär mig. Jag kan bli förbannad och anse att de inte har med de att göra, men kränkt? Anse att de inte är anställningsbara?
I torsdags satt jag nere på somaliska föreningen med en gammal "svensk" tant och två muslimska män och försvarade mitt livsval att inte gifta mig med min sambo. Kränkt? Inte särskilt.
Jag tycker kränkt ska orsakas av något som är något värre än en markering som inte på något sätt skadar mig, och som dessutom inte är baserad på mig som individ att göra. Vad som helst är en kränkning nu för tiden, jag tror det vore bättre ifall folk blev förbannade, på dem det handlar om, istället för att gå hem och suga på det i några veckor.
Jag blir bra mycket mera kränkt, om man med detta menar upprörd och ledsen, av någon som sitter på en fest och tvärsäkert uttalar "kvinnor har all makt, de kan ju bestämma vem som får ligga" eller "kvinnor är si, män är så" eller bara "alla kvinnor är onda för jag har minsann bara haft kassa relationer". Dessa kan jag knappast ta upp med Dilsa Demirbag Sten & co. Sånt ser de nämligen inte som hotande friheten, och det anser jag inte att vägran att ta i hand gör heller.
Jag håller med om att folk kan känna sig kränkta i tid och otid, men när man anställer någon som redan på förhand tydligt deklararerat att han/hon tänker särbehandla människor på grund av någon av diskrimineringsgrunderna, så blir det fel. Och sånt tillåts bara om man hänvisar till sin religion, det var därför jag drog parallellen med att anställa en sverigedemokrat.
Diskrimineringslagen går ut på att man inte får misgynna någon på grundval av diskrimineringsgrunderna (kön, könsöverskridande identitet, funktionshinder, sexuell läggning och ålder), jag vet inte om jag anser att du blir misgynnad precis (och du blir det definitivt inte i laglig mening) av att inte få ta din kollega i hand. Det kan naturligtvis bli pinsamt för er arbetsgivare om hon vägrar ta även föräldrarna i hand om de nu skulle få för sig att kräva det, men det är fortfarande inte i lagens mening diskriminering, så som jag uttyder den. Sen är det ju som du säger upp till arbetsgivaren om man kan tillåta sig att ha en medarbetare som särbehandlar på grundval av kön, men jag anser att det är något man får avgöra från fall till fall och just det här fallet slår mig inte som särskilt allvarligt. Man kan kanske föra en diskussion kring era värdegrunder, och om era anställda i alla instanser måste kunna agera i konformitet med dessa (jag utgår ifrån att ni har någon form av jämställdhet-/likabehandlingsmål) och om svaret blir ett absolut kompromisslöst ja, så får väl arbetsplatsen avstå från att anställa strikt praktiserande muslimer, men det känns för mig inte motiverat i detta fallet.
För övrigt: jag anser inte att det är en mänsklig rättighet att få ta människor i hand, och eftersom det knappast är ett av era anställningskriterier, det inte bryter mot någon lag att vägra göra det och det inte är diskriminering i laglig mening heller så tycker jag er arbetsgivare gör alldeles rätt som anställer även dessa personer.
Det är inget problem med att kollegan inte vill ta just mig i hand. Jag kan leva utan kroppskontakt med kollegor. Den värdegrund vi har att följa har beslutats av riksdagen genom läroplanen och man trycker särskilt på att motverka traditionella könsroller. Genusarbete är dessutom ett prioriterat område i SDF Rosengård. Och min huvudpoäng är att varje annan motivering till att särbehandla på grund av kön för utom religion hade underkänts. Det är inte rimligt att religionen har en så stark ställning i jämförelse med andra övertygelser.
Att någon är praktisrande muslim är inget jag höjer på ögonbrynen för, det är min vardag. Det är dock ytterst få som vägrar att ta i hand, vill jag påpeka (främst för andra läsare än Sofia).
Å andra sidan så är det ju något speciellt med religion, liksom de andra fri- och rättigheterna som är grundlagsskyddade - det finns inskränkningar men det ska vara på grund av tungt vägande skäl.
Det där är ju en knepig avvägning faktiskt, ska man anställa någon som diskriminerar (om än på lagligt och inte särskilt allvarligt sätt) på grundval av kön, vilket är emot värdegrunden, eller ska man diskriminera mot denne (fortfarande lagligt, för jag antar att det kan betecknas som saklig diskriminering att inte anställa någon som bryter mot den nationellt antagna värdegrunden) på grundval av något som ytterst är religionsutövning, en grundlagsskyddad fri- och rättighet?
Svårt. Men mitt svar blir nog att det blir en bedömning från fall till fall - jurister kanske säger annorlunda.
Tack för att jag får möjlighet att svamla/tänka till i ditt kommentatorsfält förresten! Jag är nästan undantagslöst mer nyanserad och förhoppningsvis genomtänkt när jag kommer härifrån!
Skicka en kommentar