Deras jävla Malmö FF. Alla här i stan håller på di blåe och det är hur trist som helst. I Stockholm och Göteborg, precis som i Hamburg och givetvis London, finns det konkurrerande lag som samlar olika sorters människor. I Göteborg är det ett överklasslag, ett sosselag och ett lag för oss andra, kulturfolket och vi som inte ryms i den traditionella mallen. Men här i stan är det ett enda lag och här firar man idag. Helsingborgaren Roland Nilsson, för oss gaisare för alltid en hjälte, ledde hela Malmös ljusblåa lag till guld. Man har ju undrat hur lång tid det skulle ta. Inget svenskt lag har så goda materiella förutsättningar och förr eller senare måste det ju ge utdelning. Dom åkte visst kortege genom stan idag, lyckliga och stolta. Fotboll är så mycket mer än bara det där spelandet på planen; fotboll är känslor, strategi och något att samlas kring.
Och på samma dag som MFF bärgar hem guldet, så fångar polisen den man som kallats för den nye lasermannen. En ensam man med vapen och cyklar som intresse, tydligen. En tragisk figur som hanterar sin ångest genom att skjuta på andra. Något så otroligt omalmöitiskt som att döma folk efter deras etnicitet, finns väl inte; men visst den skånsk/danska ajukan når även hit i någon mån. Att en ensam galning då gör sig till Sverigedemokraternas väpnade gren är kanske naturligt. Är nu allt blattarnas fel, så får man väl plocka bort dom. Men den vanlige malmöbon vet att utan namn som Mehmeti, Vincents och Molins, blir det varken fotbollsguld eller något annat roligt. Och idag dansar vi och ler i novemberkylan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar