14 november 2010

Min stad är ett statement.

Jag springer genom ett novembermilt regnigt Malmö och i höjd med Klaffbron undrar jag hur fan jag hamnade här i Edvardland, i MFF-land, i Jimmieland, i gåsapågsrasisternas och lasermannens/laserturkens land. Men så slår det mig att jag inte bor i Skåne, utan i Malmö och att det är en jävla skillnad. Malmö är som ett New Orleans i ett sunkigt Lousiana, som ett radikalt Wien före kriget omgivet av ett ultrareaktionärt omland.
Jag bor i en stad som är ett statement. Och jag minns för all del hur jag kom hit. Bruce Springsteen sjöng Glory days och en varm sommardag stegade jag upp på taket och kastade iväg min filthatt för att se var det kunde tänkas landa. Och vinden tog ett stadigt grepp om min snygga hatt och lät den landa på Åhusgatan 3 i denna stan. Och jag tog tåget ner,rullade en cigg och såg ut över Hallands öppna landskap och till sist stod jag utanför Malmö C bland gröna bussar och taxibilar med trista chaufförer som spelade Skåneparties närradio på full volym. Detta var längesen. Var och varannan tomt i centrala stan var bombhål och två vackra stadsdelar hade rivits nyligen och gett plats åt brutal betong. I kvarteret bredvid mitt låg ett gigantiskt folkets hus och efter sju på kvällen var hela stan stängd och mina vänner sa att jag bosatt mig i Berlin, Hauptstadt der DDR.
Jag ville förändra världen och sökte mig till lärarhögskolan och hittade de radikala och frihetliga motståndsfickorna och vi cykeldemonstrerade och drack billig öl hos kinesen och på Möllan. Vi såg att bombhålen fylldes och vi förändrade och befriade. Åtmnstone trodde vi att vi hade en del. Kanske var det evolutionen, bara. Ut flyttade tusen och tusen utegrills- och lördagsgroggsmänniskor och in flyttade människor från jordens alla hörn illsammans med småländska revolutionärer i dreads och min stad blev ett statement igen. Inte längre en stad bakom järnridån, utan stan där falafeln kostar hälften mot i Stockholm och där man inte behöver åka två mil för att träffa invandrare. Nu var här helt plötsligt så farligt. Kag såg mig yrvaken omkring och tänkte att det nog inte var farligare än någon annanstans. Som Beirut, hörde jag någon säga och jag nickade glatt. Att bo i Malmö är att ta ställning och så har det alltid varit, verkar det som. Om det var jag fullständigt ovetande den där sommardagen så jävla länge sen. Jag skruvar upp this hard land i iPoden och springer i ett snabbt svep hela vägen från Limhamn och hem.

1 kommentar:

Anonym sa...

After checκing out а fеw of the аrticlеs
on your web ѕite, Ι honestly lіke yοur way of blоgging.
ӏ bοok marked it tо my bоoκmaгk webρаge liѕt anԁ ωill be cheсκing bаck in the
neaг future. Pleaѕе cheсk out my wеb sitе aѕ well
and tell me your οpіniоn.
Also see my web page - custom titanium ring