En facebookvän tyckte att det var trist att alla som tidigae vait tysta eller klagat, nu hylla Mona Sahlin. Men så gå det till. Man kickar oftast inte den som är slagen eller som själv kapitulerat. Själv tycker jag att det är sorgligt att Mona går. Någon som gillar den socialliberale rockaren Bruce Springsteen kan inte vara dålig. Om man dessutom väljer Bruce framför nobelmiddagen, så har man mitt hjärta i sin hand för alltid. Springsteen sjunger om de människor som ibland kallas små, de människor som inte alltid väljer den smala vägen och inte alltid vet hur man beställer en caffe macchiato.
Ingen som inte var med vet vad som hände igår på det där mötet på sossehögkvarteret. Men mitt drömscenario hade varit att Mona ställde sig upp och med hög röst berättade för stofiler och fackpampar vem som är ordförande och vem som leder förnyelsen och som avslutning pekat mot dörren och berättat att det gick bra att använda den om man inte accepterade den ordningen. Mona borde ha gjort kaoz med deghögarna. Men jag förstår att hon inte orkade. Nu blir hon väl PR-konsult eller lobbyist åt vapenindustrin eller så och det är synd och skam.
Monas idé att organisera ett samarbete mellan arbetarrörelsens och miljörörelsens politiska grenar är större än de flesta fattar och hade varit fullständigt oslagbart om vi inte tvingats ta med vänsterpartiet i båten. Med Ohly var det liksom kört. Mona, vi gröna kommer att sakna dig.
1 kommentar:
Ja, tuffare kvinna får man väl leta efter. Alltså hur har hon stått pall? Otroligt. Hon har fått bära hundhuvudet fast jag är ganska så övertygad om att det inte är henne det är fel på, det är hela socialdemokratin som kanske inte riktigt passar i vår tid.
Skicka en kommentar