30 november 2010

Vänner man aldrig bett om

Jag minns en gång på gymnasiet när jag som ung revolutionär fullständigt krossade en fredsaktivist i en debatt på kulturhuset, som låg där det fortfarande ligger, på en bergknalle ute i Frölunda. Hennes resonemang var ihåligt och jag tyckte såklart att man utan prut skulle stödja befrielserörelser och själv vara beredd att använda våld om så krävdes. Med örtté vann man inga krig, sa jag tufft. Efter debatten blev jag bjuden på fika på Frölunda torg av några av klassens moderater. Det var en smula märkligt och det tog inte lång tid innan jag slet mig loss från lacostegrabbarnas kärlek och promenerade in på Domus skivavdelning istället. Det är svårt att ta ställning mot dom som brukar vara ens vänner. Alldeles för många gör slentrianmässiga ställningstaganden för husfridens skull.
För mig hade det varit enkelt att vara lika emot euron som alla jag känner och ännu enklare vore såklart att inte stå upp för mellanösterns enda demokrati. För precis som på den där soliga åttiotalsdagen ute i Frölunda, så får man vänner man aldrig bett om. Folk som avskyr islam tror av någon anledning att stöd för Israel är liktydigt med kompisskap med dom och allsköns högerspöken. Det är inte logiskt i min bok och det stör mig. För jag vill ju så gärna att dom som har fel i mycket ska ha fel i allt och dom som är som jag ska tycka som jag. Och jag kommer aldrig att förstå att queerfeminister hamnar i säng med Hamas, medan jag hamnar i samma säng som Per Ahlmark och vissa rent onämnbara. Men det är mycket man inte förstår.

Inga kommentarer: