Helt plötsligt slutade sydsvenskan komma. Jag ringde till kundtjänst, som påstod att det två månader i rad saknats pengar att dra från kontot. "Det är inte möjligt", sa jag, "den sista i varje månad har jag definitivt pengar, annars kan jag inte äta på hela månaden". Men sydsvenskandamen stod på sig och så tackade jag för mig och lovade att aldrig mer läsa mitt dittillsvarande liberala husorgan. Åtminstone inte betala för det. Nätet finns ju alltid, tänkte jag och så hade jag just fått en prenumeration på efterArbetet, den socialdemokratiska veckotidningen som ges ut här i stan.
Och bonniers kan vara utan mina pengar, tänkte jag också, lite vänsteraktigt.
Men det var verkligen inget lyckat drag, för sossetidningen är urkass och Sydsvenskan en fantastisk tidning. Orsaken till det är lika enkel som självklar. Sydsvenskan vill tjäna pengar och efterArbetet är ute efter att sprida socialismens ljus. Sydsvenskan är angelägen att nå många läsare under en längre tid, för gör man inte det, så vill ingen betala prenumerationen. Därför är man inte någon borgelig megafon, utan vinnlägger sig om att visa saker från olika håll. Sydis är därför nästan lika skydd av borgeligheten som av vänstern. Det är väl så det ska vara när man är oberoende, tänker jag. Sosseblaskans artiklar leder alltid fram till att alliansen/USA/Israel har fel, nästan oavsett vad som avhandlas. Det är inte bara tröttsamt, det blir liksom inte heller några bra historier när den politiska agendan går först. Precis som böcker med alltför tydligt BUDSKAP inte är så roliga, så är inte tidningar det. Så är det. Det blir proletären av det, alldeles oavsett intentionerna. Men att läsa sin tidning på nätet är ingen bra idé. Sydsvenskans hemsida ser ut som en blogg och dessutom vill jag höra prasslet av papper i min säng. Så jag får snart falla till föga igen. Bita i det sura äpplet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar