Hösten 1991 var varm och skön. Sovjetunionen höll på att falla samman och de gamla relikerna försökte störta Gorby, men misslyckades. En vecka efter valet som släppte in de första rasisterna någonsin i Sveriges riksdag föddes ett ovanligt stort barn på Malmö KK och vi höll om och kramade vår jättebaby, samtidigt som vi skakade på huvudet åt Ny Demokrati och samlade vår vrede och fokuserade på att föra de gröna tillbaka till riksdagen. Åh, så fin han var, vår brunögde son, men så tung brittsommaren blev bara så där. Jag drack kaffe i lägenheten ute på Nydala och planerade. I maj 1992 valdes jag in i partistyrelsen och kort där efter blev jag kommunfullmäktig efter avhopp. Och sonen växte och igår fyllde han 19 år. Ögonen är lika bruna som då och stor är han och livfull och glad, trots att världen ofta varit emot honom. Ny demokrati finns inte längre och att de gröna sitter i riksdagen är en självklarhet.
Nu är vi mest ledsna för att det inte går riktigt så bra som vi tror. Men de gröna är sega och envisa, som man kan vara när man har en tydlig och klar agenda, medan SD förmodligen är lika ihåliga som sina idéer. Vi kan satsa på att de dör NyD-döden. Vanlig hederlig politisk kamp funkar i längden, precis som barn växer och blir stora.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar