När jag lämnat Sara vid tåget springer jag rakt in i dimman. Det är höst nu och Köpenhamn syns inte vid horisonten, utan allt är vitt som mjölk ute på sundet. Malmö är denna seneftermiddag isolerat från omvärlden på ett sätt som inte ens Sverigedemokraterna kan drömma våtvarma drömmar om. Oh ja, höst är det och förhandlingar pågår om hur Malmö ska styras under de närmaste fyra åren. Givetvis är mina läppar ytterst förseglade.
Men så mycket kan jag säga som att det inte är så positivt för samarbetsklimatet att ett av de förväntade samarbetspartierna via media föreslår nya sätt att organisera Malmö. Sånt ska det talas om i förhandlingsrummet. Och det parti som lever på pensionärsröster och tappar val efter val gör kanske klokt i att vara en smula ödmjuka. Själv känner jag inget brinnande intresse för att igen organisera om stan.
Vi har nog viktigare saker att fundera över, tänker jag när jag springer på banvallen till den upprivna järnvägen till Limhamn. Bilarna susar förbi på gatan bredvid och Limhamn dräller av wasteland, samtidigt som tusentals inte hittar bostäder. Jag springer hemåt och korsar osynliga gränser mellan mångfald och enfald, rikt och fattigt, gränser som finns där oavsett administrativ indelning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar