Allt är för mycket

Vi snackar brytningstid nu. Snart ska folk börja sitta in nya stolar på kanslier och i stadshuset och trots att löven knappt har börjat falla från träden ute på Kungsgatan, så börjar det snöa här på Värnhemmet. Jag stänger mitt fönster och brer mig en macka. Allt är bara för mycket, så man får återvända till här och nu. Denna veckan begåvas med politiska möten varje dag, styrelse, kf-grupp, tekniska nämnden och i morgon och på fredag: med VA-syd i Arild. Privatlivet är en enda väntan på besked och smidande av planer och jobbet har inte högsta prioritet, trots att det är politik det med. Att somalier inte får återförenas med sina familjer i Sverige, att en ny laserman rent konkret hotar mina dagisungar och deras föräldrar får rent konkreta återverkningar på mitt arbete. Ledningen för Rosengårds barn och ungdom envisas med att lyfta upp språket, när det framför allt handlar om klass. Mina egna familjeåterföreningsproblem är en västanfläkt jämfört med så många andras, men tyvärr lindrar den vetskapen inte så värst. Jag har ingen stadshuslön att se framemot, men jag unnar mig en lyxig iPhone i alla fall och äldstebror laddar den med musik. Cyklar hem med mina barndomsidoler Simon and Garfunkel i dom vita lurarna. Lite äkta New York-musik är bra och lindrar det mesta.