På min presentationsbild på Facebook står jag med en hand mot muren som omger Bratislavas borg och under skylten som berättar att detta är Alexander Dubceks torg. Hela min ungdom och unga vuxna liv var slovaken Dubcek symbolen för möjligheten till en socialism som inte bara är stora fångläger och kolchoser. Pragvåren är fortfarande ett skällsord på Kuba. Och så kom då dagen; i november 1989 höll han tal både i Prag och i Bratislava, men då var drömmen sen länge över och tre år senare splittrades hans hemland i två självständiga delar.
Ja, en gång var jag ung och hoppades på socialismen. Jag, individualisten och den ständigt frihetstörstande. Vad fan tänkte jag på? Det var nog så att jag mest ville göra uppror mot en vuxenvärld fylld av förväntningar på att man skulle göra si eller så. Och eftersom jag kom från ett hem där man röstade borgeligt, så fanns det inget annat håll än vänster att gå åt. Sen var ju musiken så jävla bra och demonstrationerna så roliga. Men på kaderkurserna blev man rättad och tillsagd att förstå Sovjetunionens speciella situation.
Jag kan sakna trosvissheten och detta att det fanns skrifter som redogjorde för allt i stort och smått. Nu lever jag under tvånget att alltid tänka själv och ta ställning. Det är svårt och ofta ångestladdat; detta att det inte finns några facit här i världen. Jag är med i det friaste och bredaste partiet i floran, men ibland känns det som om man vill sparka sig fri även därifrån.
Jag ser glad ut på bilden, glad och tankfull. Sara tog bilden och bakom hennes rygg flyter Donau, den europeiska aortan genom lager av historia och ytor av nutid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar