Häller sjudande vatten ner i tekannan. Kulan är fylld av coops billiga earl grey och i fönsterkarmen står radion påslagen. FN:s särskilda sändebud berättar om massvåldtäkter i Kongo och sen kommer ett inslag om hus Irans hatiske president bedriver antisemitisk hets i södra Libanon, nära gränsen till den lilla utsatta judiska staten. Ens egna bekymmer blir plötsligt så obetydliga, så futtiga.
Ändå är jag sliten som som fan. Men man får ha perspektiv på saker och ting. I de grönas interna debatt har jag på senare tid först påståtts stå för ojämställdhet och nu senast tillhöra en klick medelålders män med makt. Och när jag tittar mig i spegeln, så nog fan står det en medelålders man där. Rynkor i ansiktet och gråa strån i skägget. Ålder och kön kan jag inte göra mycket åt, så om det diskvalificerar mig från uppdrag och inflytande, så är det väl så. I min enfald har jag trott att jag ställde upp, när jag trots en slitsamt jobb, konflikter med ett motsträvigt ex och bbarnbekymmer engagerat mig politiskt på min fritid och stöttade och tog över när andra inte riktigt orkade. Jag är inte direkt den som glider fram på dagarna och det är heller inget jag strävar efter. Kanske berättar den sortens kritk mot mig mer om hur lågt andra kan sjunka än om mina brister. Men likafullt tar jag åt mig och vänder det inåt mot mig själv. Så omvandlas energi som kunde använts till att göra Malmö grönare och för att uppmärksamma krigen i Kongo och den växande antisemitismen.
2 kommentarer:
Jag har själv ofta tänkt så, varför överhuvudtaget engagera sig politiskt
det behövs ju knappast fler medelålders män i politiken...
Visserligen har jag först nu den erfarenhet, den empati den uppmärksamhet och översiktsbild och inlevelse som skulle kunna göra mig till en tillgång.
Men det tycker väl alla vi medelålders män att vi har?
Vi tycker nog det, för jag håller med för min personliga del. Somligt som jag sa i fullmäktige när jag var under 30 är det direkt skämskudde på. Men det är ju jag det.
Skicka en kommentar