Efter mötet

Inget möte idag. Tror jag. Men helt säkert är det ju inte, för det är ju några saker som behöver lösas. Så där håller det på och när jag lämnar möteslokalen och går ut i den förfärliga hösten, så känns det en smula tomt. Där ute på gatan är det ingen som undrar hur jag har det. Och mitt äktenskap får skötas via telefon och det är allt annat än optimalt. Men när jag en stund senare öppnar dörren till hemmet och hör äldstebrors musik förgylla bostaden och grannskapet, så inser jag att jag är så ofantligt privilegierad jämfört med dem som lugnar sin eftermötet-tomhet med alkohol. Den känslan håller i sig när jag vaknar nästa morgon och går upp. Igår pratade någon om situationen för ensamkommande barn. Idag får jag göra något åt det.