Partiet som alltid har rätt.

När Sverige var som mest jämlikt bestämde jag mig för gå med i en rörelse med syfte att införa kommunism i Sverige. Det kan en grubbla över, men psykologin bakom var enkel. Jag ville fly från ensamhet och utanförskap, vantrivdes i skolan och kanske mest av allt så var jag arg på min pappa. Och han på mig och hux flux kunde han lägga till "jävla kommunist" på listan över invektiv mot sin på alla sätt förtappade tonårsson. Men kommunism var så inte jag, trots allt. Besök i den reellt existerande socialismen och detta att revolutionärerna verkligen inte stod för det de sa i sina tal, avgjorde. Allt var dessutom sjukt snubbigt. It was a man's world. Jag snubblade vidare, som alltid sökande Jag borde blivit sosse redan då, men sossar ville ha kärnkraft och sälja vapen till gud vet vem, så det funkade inte. Vad mina gamla kompisar från kommunistisk ungdom drömmer om nuförtiden är lite svårt att veta. Men V är alltid lite principfastare, lite mindre villiga att kompromissa än vi andra. De är partiet som alltid har rätt, som aldrig behöver ompröva något och aldrig heller får något gjort. De är politikens pingstvänner som väntar på att dagen ska komma. Men den gör aldrig det. Istället för att förhandla spänner de upp en ful hemmagjord banderoll på Möllevångstorget. 14-årige jag hade älskat det, men jag är inte 14 längre. Nu är jag en tråkmåns som varken tror på himmelriken eller utopier av andra slag. Jag tror på ett liv före döden. Och att solidaritet aldrig är frågan om vad du vill ha, utan vad du kan avstå ifrån. Vid banderollen på Möllan står en av stans absolut mest prolilerade vänstersnubbar och tar en bild. Några fyllon pratar med honom, men jag går vidare.