En kvinna satt vid bordet bredvid, blond med stort lockigt hår. Hon var vacker och påminde vagt om min vän Frida. Jag försökte spana utan att stirra. Spårvagnarna passerade förbi på Jaffagatan, på väg mellan den stora begravningsplatsen för sionistiska hjältar i söder till bostadsområdena längst i norr, de som kallas bosättningar. Jag suckade. Inte ens spårvägslinjen kunde byggas utan protester från indignerade rättrådiga människor i väst. Själv kände jag att detta var en av mina platser. Hit hör jag på något sätt.
Den sista läsupplevelsen denna sommar, när alla tycks ha samma namn, är en bok om Israel och hennes fiender. Min ståndpunkt att Israel behövs, får finnas och försvara sig har bara i år kostat mig två vänner, eller så mycket vänner var de väl inte då. Att jag hellre reser runt själv och läser på än tror på anekdoter från någons farfar som det senast var frågan om är synnerligen triggande för somliga. Och då får det väl vara så.
Som den dampunge jag är går jag all in i det jag går in i. Annars kan det kvitta. Måttlighet och balans är inte jag. Alltså har jag läst allt jag någonsin kunnat hitta om Israel/Palestinafrågan. Och nu läser jag igen, då. Historien om Israels återkomst kunde vara en berättelse ur det de kristna kallar gamla testamentet, så fascinerande är den. Men det var inte tro eller religion som skapade Israel, det var socialdemokrater, hårt arbetande med tydliga ideal om jämlikhet och demokrati. Av detta är det kanske inte så mycket kvar nu. Israel hotas både utifrån och inifrån. Men så länge jag lever ska jag försvara hennes rätt att existera.
Boken är någorlunda bra. Det görs kanske lite väl skarpa girar ibland, men det går att leva med. Solen bryter igenom molnen utanför mitt fönster och jag funderar på om det inte ska bli Israel i vinter igen. Kanske ett trevligt hotell i Tel Aviv nära stranden?
Tillbaka till Israel. Alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar