Älskade underbetalda skitjobb

Att få komma till sin arbetsplats och mötas av kramar från några som genuint saknat en sen senast är en ynnest utan like. Det är värt cykelturerna i alla sorters väder, värt klockan som obönhörligen låter vid 05, 06 eller 07 beroende på vad det står på schemat just för den dagen.

Folk frågar: varför blir du inte chef eller något annat där du slipper fettfläckar på tröjan och jag svarar att detta är oslagbart. Fläckar eller inte. Skulle jag byta det mot att lägga scheman eller räkna pengar? Nej, inte jag.

Men vilket jävla ansvar. Tänk, föräldrarna lämnar det enda riktigt viktiga i deras liv i mina händer. Och jag kan förbanna slapphet och inkompetens och folk som inte fattar poängen med jobbet. Här har vi chansen att sätta verktyg i nävarna på människor, att tända stjärnor och visa att tusen dörrar står öppna för just dig. Det ansvaret måste vi bära med stolthet och kraft. På jobbet som överallt annars är jag kontroversiell. Ser ingen poäng i att vara överens med alla till varje pris. Inte alla chefer har älskat mig, om vi säger så. Men ingen minns en fegis.

Jag sätter upp en bild på en till synes judisk man och en till synes arabisk som kysser varandra. En kollega studsar till: "Ska vi verkligen ha den bilden uppe?" Men vi ska ju det, för få saker är så viktiga som diskussionen hur en kan och får vara som kille och man. Kollegan och jag snackar och blir överens. Vi bjuder in dragqueens som berättar sagor om allas lika värde. Just det, allas lika värde. Och din röst ska höras, lilla unge. Vi sätter oss i en ring och pennan går runt och den som håller i pennan pratar och vi andra lyssnar. Att vi lyssnar betyder inte att du alltid får som du vill. Det är så demokrati fungerar. Och som barn har du alltid en vuxen (minst) som har sista ordet. Men du får uttrycka dig. Och vi tränar oss på att sätta ord på känslor. Igen, särskilt vi killar och män. Om jag kan hindra en enda unge att börja springa ärenden åt de stora grabbarna, så har jag betalt min livslön tusenfalt. Jag förstår att en del tror mig om att stå för svag struktur eller gulligt flum. Men det är alldeles fel. Det måste vara tydliga ramar. Annars står inte jag ut och gör inte jag det, så gör inte ungarna det heller. Och att förvänta sig något av barn och andra medmänniskor är att visa att en tror på dem. Det är egentligen bara folk jag tycker illa om, eller struntar i som jag inte har några förväntningar på. De ungar jag haft närmast relation till är oftast de som jag behövt sätta hårdast gränser för. Och jag växer med dem, testar, utvärderar, omvärderar. För jag är mina val och handlingar. Och mina ord, men egentligen i andra eller tredje hand det. Snacka kan alla. Utom riktigt små barn, då.

Sen går vi ut i parken och en gräsand är en gräsand och ingen anka och där står en fin bok som vi kan klättra i. Trädklättring ger kraft och mod och jag inbillar mig att den som kan skilja på ek och bok faktiskt bryr sig mer. Det du kan sätta namn på blir aldrig något anonymt att förbruka eller slösa bort. Är du väldigt liten kan en mask eller en blomma vara äventyr och lärande nog för den dagen. 

Hem från jobbet med lock för öronen. Den sista stunden satt vi och jammade. Musik i förskolan kan vara att slappt sätta på en playlist med schlager eller barnvisor i förfärliga versioner, men det kan också vara att berätta om Beethoven som faktiskt inte kunde höra, men ändå skrev symfonier med raspande gåspenna. Och vad tänker vi på när vi hör hans musik? Berätta för mig. Att inte bara konsumera utan att vara med och skapa gör att du fattar att du kan. Att din röst räknas. Att du är med i ett sammanhang. 

Om jag är så här duktig varje dag? Nä. Ibland får en vara glad om samtliga närvarande huvuden finns ovanför vattenytan. Lite för ofta. Men även då glimmar guldkorn i sanden. Kanske en spontan dans på gården till Peps Persson eller någon annan bra artist som liksom ingår i ungarnas allmänna intresse att få ta del av. Älskade underbara skitjobb.