I somras under några trygga veckor fick jag ändå en bild av vad det faktiskt kan vara, det där jag letar efter och som fattas mig nu som det fattades mig innan dess. Det är en skön känsla att ha en slags målbild ändå. Jag tror inte att lycka kan bli ett konstant tillstånd, än mindre att någon annan person kan vara ditt lyckopiller, men jag tänker på att en trygg gemenskap med någon är en del av det.
Mitt konkreta bokstavliga springande började någon gång efter millennieskiftet, minns inte exakt. Malin som jag levde med då peppade och pushade, oklart varför, men det var bra. Min första löptur var från Värnhemstorget ner till cykelrodellen och tillbaka och jag blev fruktansvärt trött. Sen trots att Malin hatade lopp kom vi att springa Göteborgsvarvet ihop och samma sak med Sara, som hatade att springa överhuvudtaget från början. Att springa är inte kul förrän en har gjort det ett tag, det är som kaffe, du måste lära dig att tycka om det. Sara följde dessutom med mig till Israel när jag sprang marathon, hon liggandes på hotellrummet läsandes. Sen åkte vi till Betlehem, vill jag minnas. I regn.
Min peak var Berlin marathon 2010 på 4 timmar, dessutom att få gå i mål på Brandenburger Tor. Coolt är bara förnamnet. Lite hämnd var det ändå, fyra år tidigare hade jag kraschat i det loppet samtidigt som en destruktiv relation nästan tog kol på mig. Sen sprang jag väl bort och vilse vad löparpartners beträffar. Jag trodde att hela jävla livet var ett intervallpass, där trötthet varvas med korta explosioner. Newsflash: Anders, det måste inte vara så.
Född att springa, sjunger han, bossen. Såna som oss. Och vi vet vilka vi är. Vi luggslitna, tunnhudade, som aldrig kunde hålla oss inom boxen därför att våra ögon inte förnimmer någon jävla box. Allt är som ett plockepinn. Men vi får tycka om oss ändå och får hoppas på en runner's high där i uppförsbacken. Nu ösregnar det ute. Jag sätter mig i laminon och tänker se en film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar