Min viktigaste mission

Jag åker till Lund ibland. Fikar med Johanna, går på dejt med någon lika gränslös som jag eller träffar en vän med en bil och åker ut på landet. Tar en spårvagnstur. Hittills har jag aldrig samlat männen i min familj för att slåss mot en annan familjs manliga medlemmar. Men några gjorde visst det häromdagen. För de flesta av oss är det en helt absurd sak att göra. Men egentligen är det bara en konsekvens av det sjuka manlighetsideal som genomsyrar vårt samhälle. Och även om jag inte slagits sen jag gick på mellanstadiet, så har även jag det i mig. Jag står upp för mig. Drar gränser. Ja, ni fattar. Det kan lätt gå överstyr. 

En av mina viktigaste missioner i livet och jobbet är att få pojkar som ska bli män att sätta ord på känslor och prata om saker och lösa konflikter utan våld eller förtryck. Vi vet att dem vi utser till flickor får höra ett mer rikt och varierat språk, medan våra pojkar mer hör korta kommandon. Flickor får komplimanger för sitt utseende och pojkar för vad de åstadkommer. Och så fortsätter det och om någon säger att det är biologi, så svarar jag att cancer också är biologi och det försöker vi ju bota. Och nyckeln finns hos pojkarna. Det är de (vi) som växer upp och riskerar att bli människor som slåss på uteserveringar eller begår sexuella övergrepp. Så därför sitter jag och kollegan och planerar för ett projekt där Kanin och Igelkott ska hjälpa ungar att prata, samarbeta och därmed förändra världen.