Vad gjorde Eva när Johannes skrev historia: bland böcker och rottrådar en vanlig jävla onsdag

Jag vill inte prata mer om det. Det får laga sig eller dö, det är bortom min påverkan. Kan inte göra mer. Så jag drar längre inåt landet, följer en av mina rottrådar. Det är vackert i det skånska backlandskapet, som överallt där fascismen växer. Vad skulle farfar sagt om han fått veta att hans älskade Tomelilla med grannbyar nu domineras av måttligt reformerade nazister. Han som var rödare än en vallmo ända tills alkoholismen blev hans enda ideologi. Såg ut som en arab gjorde han också, gubben. Jag gillade honom. I Tomelilla kör en Ford mustang förbi mig och ett fyllo på en bänk börjar prata med mig om fotboll, eftersom jag har min Paulitröja på mig. Fotboll som malebonding är oslagbart. Jag går på Hasse & Tage-museet, konsthallen och sen bort till kyrkogården. Det tar en stund att hitta farfarsfar och farfarsmor, men till sist gör jag det. Johannes och Eva Törnbladh, för på den tiden var det ett h längst bak i vårt efternamn. Jag slår mig ner hos dem, lutar ryggen mot ett träd och ber. Tårar rinner, vet inte för vad, kanske för att Gud fader som i himmelen bor vill påminna mig om något. Gravplatsen är ledig, står det på en liten skylt. Som jag skrev på Instagram så är jag inte längre rädd för döden. Inte för livet heller, men avskyr att bli sviken och lämnad, håller alldeles för hårt i lyckan när den vederfars mig. Säkert inte särskilt fysiskt attraktivt, men det är så jag är. Lojal som en hund mot de som kommer mig nära. Hur Johannes och Eva var har jag ingen aning om, jag träffade dem aldrig. Vet att Johannes var aktiv syndikalist och därför under några år drevs bort från Tomelilla. Och styckare till yrket, rätt långt från mig ändå. Vad Eva gjorde när Johannes skrev historia är oklart. Kanske putsade hon hans gloria, ingen lever som eventuellt kunde berätta. 

Går in i kyrkan. Den är anmärkningsvärt liten. En man som jag gissar är kyrkomusiker säger välkommen och en kvinna som bryter på polska undrar var jag kommer ifrån. Och jag berättar. Sen frågar de om jag vill höra en psalm och det vill jag och det är instrumentalt och vackert och vi byter ytterligare några ord, sen går jag ut. Tar buss till Ystad, äter Thai och går på loppis, men mest i ett antikvariat. Köper inget, men bläddrar och luktar. Och ångesten är där, men den har sällskap av annat också. Livet är ändå värt att levas.