Man i förskolan

Tar bussen på morgonen från Veberöd, efter att ha kramat och vinkat av henne som jag sovit hos. Jag vet vad ni tänker, men vi är vänner, "bara vänner", men det finns inget bara med det. Två människor lika i mycket, mycket mer än ytan ger sken av, samma stjärntecken och bokstäver. Sen sitter jag där i det gula fordonet och stirrar ner i min telefon. Nya människor finns i mitt liv medan andra tycks anmäla sitt utträde ur team Anders. Det är som det alltid har varit och alltid kommer att vara.

Snart ska jag stämpla in på min arbetsplats och kanske ta ner gitarren från hyllan och spela och sjunga med ungarna innan jag går på möte med rektor och är facklig representant. En mamma hälsar glatt utanför grinden och beklagar att hon inte sett mig på ett tag. Hon ler mot mig. Jag är man i förskolan. Det är i allt väsentligt en promenad i parken. Du är aldrig osynlig, aldrig bara en i gänget, men det är jag å andra sidan ingenstans, aldrig någonsin. Att vara man i förskolan är som att vara föräldraledig pappa, du får så mycket gratis, men också det vänjer du dig vid, för det är så privilegier fungerar. Att du bara kan tänka dig att nedlåta dig till att passa barn är så oerhört stort att tacksamheten inte vet några gränser. Ja, en och annan stör sig på dig. I Rosengård var det en och annan som tittade förvånat, men också deras hjärtan vann jag med tiden. Vi män i förskolan åker med på samma patriarkala tåg som alla andra män. No one is innocent, som Sex Pistols sjöng. 

När jag kommer tillbaka från mitt möte med rektor, så ser jag att en av mina kvinnliga kollegor gjort en av de tråkiga arbetsuppgifterna som just idag skulle varit mitt ansvar. Jag tackar och sätter mig på bänken med gitarren. Oh boy, vilket vackert väder det är.

(skriven för tre veckor sedan)