Från A till OCD

Ni som vill höra mig prata skit om den jag i bloggen kallat "min A", kommer att bli besvikna. Jag har inget ont eller dramatiskt att säga om henne, ja, hon är kvinna, mer spännande än så är det inte, eller jo hon är oerhört spännande. Jag blev kär i henne som exakt den hon är, hur formellt olämpligt den än är/var, hur utanför normer och regler det än var. Det jag kan säga är att jag sörjer att vi inte gett oss chansen att se vad som kunde bli, bada nakna mitt i natten nere på Ribersborg, indisk hämtmat på balkongen, min underbara (jaja) halloumi stroganoff och bara vara; att få sitta och läsa en bok medan hon översätter tråkiga texter från engelska till sitt modersmål eller andraspråk. Vet ärligt talat inte varför det inte kan bli så, varför stress och snabbt formulerade hårda ord krossade det. 

Men det var så det blev.

Jag gör som jag brukar, går in i mig själv. Tror livet hade varit så mycket lättare om jag kunde peka ut henne som ond eller dum. Men det kan jag inte. Det är alltid jag. 

En sak som varit mer under de två månader jag och A haft kontakt än någonsin med någon (typ) är det som i litteraturen kallas OCD. Jag som velat ha hennes kärlek och närhet har gång efter annan handikappat mig själv med att kräva av mig själv att göra si eller så, allt från svåra saker till enkla. Det är så jag blir under stress och det har varit både litet och stort, för jag skulle ju inte jinxa något. A har egentligen ingen del i det, det sitter i mitt eget huvud. Så har jag begränsat mig, gjort eller inte gjort saker som får att inte gå på strecken att vara ingenting.

Jag är ett miffo.

Jag är en fucking weirdo.

Men ju viktigare något är, desto mer stresspåslag, desto mer att uppfylla och lyckas med. Ser hur min terapeut tittar mig i ögonen i andanom och, ja, vafan, jag vet.

Men ändå.

Jag gick från A till OCD. Jag hatar det.