Samtycke. Kroppslig integritet. Att en ska få älska den en vill och har en tur så är det besvarat. Du vet själv bäst om du är tjej eller kille. Jag sitter med fyra-femåringar och det är dragqueens på länk från Stadsbiblioteket som pratar. Snart börjar europride här i Malmö och vi i förskolan får vara med på ett hörn. Om några pedagoger i huset har synpunkter på saken så tiger de i alla fall. Normen har svängt väldigt fort och jag är tacksam för det. Samtidigt vet vi att backlashen kan komma som en bomb redan i höst nästa år. Och vi vet att i Rosengård och även ute i radhushelvetet så bor heteronormen i orubbat bo. SD och reaktionära imamer kan ta varandra i hand och hoppa i havet. Men vi har rest en bit. Jag minns min barndom, hur de vuxna skulle få mig och min typ kusin Petra att krama varandra, fast vi inte ville. Vi hade ingenting emot varandra, men stod inte heller varandra nära. Men kramas skulle vi, tyckte våra vuxna. Fattar fortfarande inte varför. Och det var givetvis aldrig tal om att jag skulle krama hennes bror Thomas. Vi skulle prata om fotboll och mopeder, gissar jag. Det hade bkivit snabba samtal. Men då på 60/70/80-talet var barn liksom föräldrars egendom eller allmän egendom och jag tror att det kan förklara en hel del skit som hände och händer. Det är du som bor i din kropp, ingen annan, tänker jag, men det är såklart en halvsanning, för ångestens alien tar ibland plats innan jag lyckas slappna av och skicka ut den genom mina porer.
Allt var sämre förr, trots att barngrupperna var mindre. Minns personalrumssnack pm huruvida man var "för" eller "emot" homosexuella, det är ett skamligt minne. Och mamman som var så rädd för att hennes son ville ha pippiflätor och arbetslaget som beordrades att få in ungen i rätt lag igen.
Nu har vi dragqueens på länk från biblioteket. Och ungarna ska rita något de tycker om på brunt papper. "Täck över det bruna", säger min kollega. Och, ja, precis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar