Aldrig Every breathe you take

Lyssnar på Sommar i P1 med Olga Persson, ordförande i Unizon, som jobbar med den stundtals bortglömda frågan om mäns våld mot kvinnor. Den vanligaste mördaren är en snubbe med skev kvinnosyn, berättar Olga. Sen tänker jag att även alla vi fina män som aldrig sa hora eller har krökt ett hårstrå på en partner eller ett ex ändå behöver granska oss. Hur gör vi när vi blir bortvalda? För mig ligger frågan nära i tiden, som ni vet. Under de två intensiva månader när jag försökte vinna A och gjorde eller nästan gjorde det så sa jag hela tiden att om du ber mig gå, så går jag. Det höll jag nästan. I en kvart försökte jag få henne att ändra sig, ringde, textade, bönade, bad. Både henne och gud. Nej, jag är inte så jävla bra. Kan fortfarande komma på mig med att fundera på om hon inte kunde ändra sig om jag bara tjatade lite till. Men vi män ska ge fan i det. Det finns inget romantiskt i det. Det är tvärtom ett reellt fysiskt hot mot kvinnor varje dag här i världens bästa land. Jo, det händer män också. Men det är inget fysiskt hot mot oss, på sin höjd jävligt irriterande. Och, nej, jag har inte burit hand mot någon sen mellanstadiet. Men det kan inte A veta. Det hugger i mitt hjärta när jag ser att hon redan mött en ny man. Hon skriver att de promenerar på kyrkogården och pratar om livet och gud, precis sånt som jag älskar att göra. Jag önskar att det hade varit vi, men jag hoppas hon får det hon önskar, för det är det enda rimliga att göra med någon en tycker mycket om. Sitter på Möllan och väntar på en vän. En man, ovanligt nog. Vi ska ta några öl i hettan och prata om viktiga saker, för det är så vi gör de få gånger vi ses. Och titta på folk och längta efter saker. Vi män med känslor ska lära oss att sätta ord på dem. Och inget jävla every breathe you take. Det är inte ens en bra låt.