Arbetslinjen, den välsignade.

Och Madonna sjunger att livet är miserabelt, men som en oskuld kysst för första gången. Oklart varför. Vidare är Neil Young glad för sitt hem på landet där han kan gå omkring och vara sig själv. Det är lite lättare att fatta. Jag sitter i fåtöljen och det är natt. Skulle på konsert, men det smög sig, så musik ur högtalaren och samtal på messenger med någon som var viktig eller egentligen fortfarande är och någon som är hoppet om något, förgyller min kväll smörjt med rödvin och halloumi. Året då alla heter samma namn fortsätter och jag har trampat här hemma och tänkt på arbetsmoral och min fostran. 

Arbetslinjen, den välsignade, var en av anledningarna till att jag kom hem till arbetarrörelsen, för mer än vi tror är vi det vi gör och att göra skillnad för andra är själva poängen med att vara människa. Och när gemenskapen och solidariteten på jobbet fungerar, så är det oslagbart. Sen kan vi orka det olika mycket under olika tider, men det är okej. Trots mitt introverta sinnelag är jag social och trivs med att bekräfta och bekräftas. 

Jag snyter mig och hostar, men går på en facklig kurs och lär mig saker och påminns om annat. Små saker var och en av dem, men det är många små saker som bildar det stora hela. Du måste inte vara perfekt, men du måste göra din del. Så ser jag mig uppfordrande i ögonen i spegeln. Ser ut som en åldrad bluesman, men jag är bara vem som helst på fjärde våningen, en ensam man i en dammig lägenhet. Och vinet tar slut i glaset och kvar är bara natten och täcket omsluter mig till sist, svalt och milt.