Tåget som går in till stan

Tom Waits sjunger "Downtown train" och där kunde en ju suttit, på väg från Brooklyn in till Manhattan bland chassider, latinos och mer odefinierbara newyorkers. Några gånger har jag åkt har jag åkt med den där subwayen och det var spännande, men historia. Vidare. Nu är jag på väg till Stockholm, vår huvudstad. Får nöja mig att jag bor i Sveriges melting pot, Malmö. Jag sitter på tåget, det är långsamt och lågpris och jag har spenderat tid med morsan och syrran, intensiva dagar på sitt sätt, avbrutna av timslånga löprundor i skogen. Detta är landets hjärta, 200 kilometer från havet, minst. Sverige är så mycket träd och myggor, men det Sverige jag gillar bäst är städer vid havet, Malmö, Göteborg och Stockholm. Havet gör mig lugn, gör mig till den jag vill bli.

Dagar med sin ursprungsfamilj är ofrånkomligen en resa i tiden och en önskan om att all rykande kalk har slocknat i det ljumma vattnet. Och det har det nog. Det finns ingen sorg eller bitterhet att adressera alls. Vi är i nuet och jag stillar deras nyfikenhet om det nya i mitt liv och blir bekräftad. Men i vår klan är familjeliv ändå något som avnjuts i lagom portioner. Jag tror på starka djupa relationer, vänskap, familj och kärlek, men umgänge måste varvas med att få känna mina egna andetag, annars kreverar jag. Ibland undrar jag om jag är för livskräsen, för bortskämd. Kanske. Det är svårt att granska sina privilegier, så mycket lättare att göra sig till offer. Tåget jag sitter på är glest befolkat som en kommun i Norrbotten, men strax glider jag in i Stockholm. Då får jag se hav igen. Saknar det och något mer. Och någon.