Living next door to Alice

Hörde från min morsa att exets yngsta nu rest till Frankrike för en kortare eller längre vistelse. Tror hon är nitton år nu. Och jag minns första gången vi sågs. Det var dagen innan hon fyllde fem och hennes pappa hade skickat hem henne till mamma med den direkta uppmaningen att connecta med mammas nya partner, som då var jag. I backspegeln är det skumt på flera plan, men då flöt jag liksom bara med, glad att få vara just den. Men exet, som heter Sara, var så oerhört säker på att jag var den människan hon skulle leva sitt liv med. Mycket tydde på det. Eller i alla fall somligt. Så skulle det inte förbli. Nu bor hon i ett valdistrikt där SD har en större andel av folkets röster än NSDAP hade i Berlin 1932. Hon blir de män hon lever med och 2008 var det jag och det var helt jävla underbart. Nu har det förskjutits från osminkat plinkande till softat arrangerat. Från jam med tvååringar till avslagna ansökningar på CSN. Från treackordslåtar på en förskolegård till pretetiösa youtubevideos. Men that's entertainment, som The Jam sjunger. Jag förändrar världen, vill jag gärna tro. Andra poserar. Ja, det kunde bli Möllan och det kunde bli Svedala. Tro mig, det kostade mig terapitimmar. Jag var inget särskilt, bara en i raden. Det får vara hur det vill med det. Jag gick in i det med öppna ögon. 

Men den där låten. Ja, den handlar om någta andra, jag vet. Men ändå.