En slicad vattenmelon

Som en vattenmelon; grön på ytan, men röd inuti, det var liksom ett allmänt omdöme om mig under alla märkliga valdebatter som jag skickades på. Finniga muf-are tyckte att de var fyndiga. Deras fans på golvet skrattade med. Men alla söta sjuttonåriga flickor i aulan höll på mig när jag pratade om De Stora Frågorna. Sen tänkte jag att det ju är gott med vattenmelon, det är kanske den bästa törstsläckaren av alla. 

Oh no Pia, nu blev det visst lite historia.

Sorry. 

Men en ideologisk övertygelse växer inte fram som en svamp från ingenstans, det mejslas försiktigt ut efterhand. 

Jag tänker att solidaritet är det vackraste ordet i hela SAOL. Hellre det än kärlek, för den riktas åt väldigt specifika håll, men solidaritet gäller alla. Och jag slicear min vattenmelon och ser att det röda är mycket mer än det gröna, ljusrött är det; svenskt lagom. Det gröna bildar ett skal som påminner oss om att natur, ekologi, klimat sätter gränser som vi inte får överskrida. Men det röda är fruktköttet, innehållet, det söta och ätliga. Det röda betyder för mig att bygga ett samhälle där vi som hamnat på vinnarsidan avstår för de som tillfälligt eller permanent inte har gjort det. Vi var ju på väg dit med raska steg (sorry, Pia, historia igen), men så ville vi ha valfrihet. Vi ville ha friskolor där agnar och vete kunde skiljas åt, där barn från Rosengård kunde plugga koranverser och barn från Limhamn hur en startar företag, vi ville ha femton ljusa fräscha vårdcentraler på Östermalm och en möglig på Ramels väg. Ja. Det var inte så det motiverades. Men det blev utfallet. Typ.

Och många av oss är köpta av systemet, minst sagt. Jag får skatteåterbäring varje år, för ränteavdrag. Den som bor i hyresrätt eller är bostadslösa subventionerar mig. Det är inte rätt. De subventionerar också alla nybyggda kök och städtjänster som några har råd med. 

Jäklar, nu eldar jag upp mig.

Men jag ser ibland min gamla gymnasieskola framför mig. Det var seglare från Långedrag, trash från vita Briljant i Tynnered, fiskarbarn från södra skärgården, akademikerungar från Majorna och alla möjliga sorter. Vi möttes och nöttes, såg varandra och fattade att livet kan vara olika för olika människor. Alla har det inte som jag. Men Majornas gymnasium är nedlagt sedan länge. Valfriheten murar in oss i olika borgar bakom stängsel och vi ses bara av ren tillfällighet på gatan. Eller i tjänsten. 

Jag är en förhärdad reformist. När jag hör om utopier, vill jag ladda mitt gevär, typ, precis som jag skrev den där gången. Människan ska inte stöpas om, det finns ingen drömvärld där borta, inget himmelrike på jorden, för vi vet hur sånt slutar. Därför är fruktköttet ljusrött. Det är mer Karl Bertil Jonsson än Lenin. Folk kommer alltid att ha det olika bra ställt. Och det är okej, så länge ingen har det allt för jävla dåligt. Den socialdemokratiska kompromissen var: de rika får vara rika, men de måste dela med sig lite, för ingen ska vara fattig. Och det kanske talas om socialism i en del tal, men först kommer demokratin, alltid. 

Kanske är det mest radikala en kan vara i dessa dagar att inte ta ut svängarna så jävla mycket? Att vara lagom. Att sätta sig ner och i lugn och ro stega ut vägen som räddar oss från klimatkatastrofer och samtidigt vänder utvecklingen så att skillnaden mellan de som har och inte har minskar. Att helt enkelt ta bort syret för populisterna. 

Jag är socialdemokrat. Det satt fan långt inne, men här är jag. En slicead vattenmelon.