Jag knyter näven i fickan. Barn är fan heliga. Barn ska ha det bra. Men jag dricker mitt kaffe i stillhet. Det finns inget att klaga på egentligen. Ingen gör något formellt fel eller något olagligt. J plingar och säger att hon är vid Poseidon och vi stämmer träff halvvägs ungefär vid Valand. J är en Malmövän, en slags syster och den som jag mer än någon annan pratar om tro och relationer med. Vi är lite lika där, fast hon är präst i Svenska kyrkan och jag sökandes i det judiska spekrat, eller vad vi ska kalla det. Att tro är att inte veta. Det är både frustrerande och underbart. J och jag går runt i mina minnen i min barndomsstad och jag känner så intensivt att jag vill vara här och nu och i framtiden. Snart ska jag hem. Malmö. Hemma. Dit hör jag. Här är jag på besök.
Vi pratar och det slår mig att jag ändå är ganska trygg i det jag är och har. Den känslan är välkommen. Trygg även i det som är ovisst, exempelvis guds existens eller vilken väg mitt liv ska ta framöver. Gud vet att jag tvivlat. När jag var nyträffad med Sara åkte jag nattåg och läste en ateistisk stridsskrift och nu jävlar skulle allt som inte gick att bevisa vetenskapligt förkastas. Men gud lät mig inte vara i fred. Försök att räkna ut varför du finns, varför just du är som du är eller varför du känner som du gör? Jag hade inga svar. Tror att just det är poängen med att tro. Det är okej att jag egentligen inte vet så mycket om vad som är rätt och riktigt, det är bra att ta fyra steg i det blå, att erkänna sig svag. Men än att barn är heliga och att en fan inte börjar kröka klockan tolv när en har en liten att ta hand om är bortom varje tro eller tvivel. Och att jag borde påpekat just det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar