Ser Bonusfamiljens nya säsongs första avsnitt och det är igenkänning på igenkänning och det är ju komiskt men sorgligt att det fortfarande är ett normbrott att bryta upp och bilda nytt. Och värre kan det säkert bli om klockan vrids tillbaks efter nästa års val. Sitter med en kudde för ansiktet, så pinsamt och träffsäkert är det.
Mitt eget försök till bonusfamilj var ingen direkt succé, om ni undrar. Sara kom farande från Dalarna med barn och packning och jag var i skuld från dag ett. Hon hade offrat så mycket för mig och det var absolut inget hon sa något om, men det byggdes in en obalans. Hennes ungar var det ju lite synd om, men inte mina för de fick ju bo i den stad där de fötts. Det var inte första gången önskan om ett liv med en man fick henne att överge det mesta och inte den sista heller. Hon var en ung mamma i ett ganska tråkigt radhusområde i en mellansvensk stad när vi möttes, som sen blev lite hipsterdrottning på Möllan och nu är hon nere med folket bland utegrillar i det skånska rasistbältet i bonusfamilj nummer två. Hon gör mycket för kärleken, verkar det som. Hotet om att dö ensam och obekräftad kan få oss till mycket. Och vi satt i sju år i en gigantisk lägenhet vid stans smutsigaste gata och försökte sy ihop alla trådar tills vi inte kunde det längre. Det fanns inga förutsättningar kvar. Jag hade känt mig så utvald och lycklig, tänk att just hon valde just mig. Det är sällan en bra ingång. Jag hade ju valt henne också. Att jag inte tänkte på det. Och våra barn var sådär med på tåget. Särskilt mina ungar kom aldrig riktigt hem till Bergsgatan 35. Vet ärligt talat inte vad jag skulle gjort mer än jag gjorde. En dag gick min äldste son ner till skolan där hans bonusbror gick och pratade mobbare tillrätta. Så jobbar vi törnbladare emellanåt. Inte alltid att rekommendera, kanske. Olikheterna mellan bonusfamiljens olika ingående delar var för stor. Viljan att knyta an var väldigt varierad hos de olika medlemmarna i den stora hastigt formerade flocken, to say the least. Det slutade illa; i tårar och hårda ord, sen tystnad.
Inget att ångra och nu är mina ungar vuxna och normerna skaver, men jag tror på framtiden. Kaffet bubblar i min bryggare och jag hoppas på kärlek igen och på att jag lärt mig saker. En man på radion berättar om att han vid 69 hittade sitt livs kärlek. Det låter hoppfullt. För övrigt är SD grundat av människor som grät när Hitler sköt sig. Glöm inte det. Och moderaterna och KD är medlöpare om de släpper in brunskjortor i värmen. För brunskjortor är de även om de ekiperat om sig på Dressman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar