C: "Nej. Du är en öppen bok."
Så var det med den saken. Och det var i en annan livstid, "one of toil and blood", som Dylan sjunger, lika men ändå olika. Jag skulle fylla 50 på hösten och C sa att jag alltid pratade så fint om min Sara, men det krackelerade, det gjorde det. Kanske fattade C det, ingen vet, men antagligen. Det en känner att en måste betona, måste en betona. Om en säger att en är så lycklig och har det så bra, så är det troligen inte så. Glädjen talar ju för sig själv som regel.
Jag hade en självbild av att jag var en som kunde hålla saker inom mig, men jag var en öppen bok. Som Ekelöf när han säger att det jag skriver skriver jag mellan raderna. Alla kan läsa vad det handlar om om de är normalbegåvade eller mer. Jag lurade ingen.
Jag omfamnade det där såsmåningom. Sara var inte överlycklig över min ärlighet eller vad det nu är och jag var och är å andra sidan inte lika utlämnande och begåvad som exempelvis Knausgård. Pallar inte lämna ut folk eller snacka skit. Bara mig själv. Jo, nåt ex har fått slängar av sleven, men bara när de själva haft serven och använt den mot mig. Jag tänker att ärlighet varar längst.
Sen tänker jag i ett vidare perspektiv att det ändå kan ha en betydelse att fler (män)niskor visar mer av sitt register utan filter och förbehåll. Världen är vackrare utan murar. Men det har också en annan effekt. Den som lägger ner vapnen signalerar att mot hen kan du vara tuff. Hen kan du trampa på. Det är priset du betalar. Det är högt. Men inget i livet är gratis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar