23 juli 2021

København og kærlighed.

Sitter och tar en öl efter att ha vandrat runt på Assistens kirkegård en stund. Assistens, en mörk kyrkogård full med gamla gravstenar och träd som får näring av kropparna där nere, är som hämtad ur en Stephen King-film och en av platserna som jag alltid återvänder till i Köpenhamn. Ja, jag är tillbaka. Två år senast, ett kärt återseende. Jag och Danmark har ett roligt och stormigt förhållande, ungefär som Sara och jag hade tills det bara var storm kvar. Danmark är skönt och enkelt att vara i, men jag blir också vansinnig på deras slappa syn på droger och prostitution och hårda syn på invandring, ofta med ett rent rasistiskt språkbruk. Men jag kommer alltid tillbaka. Det var också i Danmark Sara och jag gifte oss, men långt härifrån, i Skagen, i den lilla sjömanskyrkan. Jag hade friat lite impulsivt på MSN och vi bokade tid och jag kommer aldrig att ångra det, trots facit. Mina bästa beslut kommer alltid på impuls. Det är väl det de gillar, de som gillar mig, särskilt de som är välorganiserade och ordningssamma. Tills det blir för mycket av det goda. Och de rutar in mig lite grann. Ger mig lite strukur i livet. Win-win. Synd bara det hittills inte blivit bestående. Här i Köpenhamn slår hjärtat hårda slag av glada minnen, här har jag hängt, det är en av mina städer. Alla som jag varit tillsammans med och några som det inte blev så mycket med har följt med mig hit. Alla utom A, då. Och vi har promenerat på Chris, Vesterbro, Strøget, Nyhavn (innan det blev en turistfälla) och överallt annars, ätit pølser och wienerböd, druckit öl och gl. dansk, dansat eller bara suttit i stillhet och tittat på folk i staden utan höghus. 
Ändå lite gulligt att ordet om A brutit kontakten spridit sig och att jag får mess från några i egenskap av singel. Men, nej tack, jag rusar inte från en famn till en annan; det handlar om människosyn; ingen med förhoppningar om mig ska bli ett verktyg för min bekräftelse, jag utnyttjar inte folk så.
Jag vet att kärleken väntar. Och A surrar fortfarande i mitt huvud. Visst fan gör hon det.
Vidare, låt mig promenera tills vaderna smärtar, låt mig vara här och nu. København og kærlighed. Livet, ik også?

Inga kommentarer: