Han som såg mig

Sitter på jobbet med en liten unge framför mig. Små knubbiga fingrar rör vid strängarna på gitarren och hajar till när det faktiskt kommer ett ljud. Och ungens bruna ögon liknar mina, men vi har inget släktskap alls, så vitt jag vet. Men jag speglar mig i dem och madeleinekakan sänks ner i det äckliga lindblomsteet och jag minns och tänker att kan jag vara den som ser den som ingen annan ser, så offrar jag med glädje lyxmenyer och ett liv så all inclusive. Då har jag det jag behöver. För jag minns. Jag kan ta mig dit igen. Ett klassrum i en barack som ingen längre minns, en skolklass som satt som barnen i Peter Tillbergs berömda målning. Och jag vill väl se mig som tjejen som tittade ut genom fönstret, men jag flackade nog mest med blicken och drömde mig bort, om jag inte pratade rakt ut. Och längst fram stod en lärare, en folkskollärare av gammal stam, en rutinerad pedagog. Han visste varför han var i det där rummet. Och han såg mig. Han slängde inte bara ut mig i korridoren eller råskällde inför hela klassen som var det jag var van vid. Han gav mig verktyg. Han ställde krav, men såg också mina talanger och intressen, hur samhällsfrågor, historia och språk var min grej. Och att snacka inför folk. Utan David Ericsson hade jag gått under och jag gick inte under. Sen kom högstadiet och det var mitt livs värsta tid. Men helt kom det inte åt mig. För någon hade sett mig. 

Den där ungen som fingrar lite nyfiket på gitarrens strängar kommer kanske att segla på en räkmacka genom livet, ingen vet. 

Men jag tänker inte chansa. Jag vill vara hens David Ericsson om det behövs. Den som såg hen.